måndag 29 december 2008

Ateismen beror på elektriska signaler i hjärnan

Häromdagen fick jag ett mail som redogjorde för de allra senaste rönen inom hjärnforskningen. Man har kommit fram till att ateismen genereras av neurala processer i hjärnan. Jag citerar:

Ateism orsakas av en kemisk substans i hjärnan.

Vi vet nu att ateism beror på en kemisk substans, som utsöndras i hjärnan genom vissa typer av fysisk eller kemisk påverkan. En forskargrupp i Canada har via experiment kunnat påvisa att ateistiska upplevelser bl a kan framkallas genom att stimulera högra öronloben med starkström - allt blir svart. Effekten kan även uppnås genom att personen själv utsätter sig för olika former av manipulation - intag av vissa kemiska substanser eller helt enkelt genom att dunka hjärnskålen mot något hårt föremål, länge. Forskargruppen har också testat en s k "magnetisk hammarhjälm" (kortfattat ofta kallad "magnethjälm"), som innehåller små magnetdrivna hammare, vilka oavbrutet slår försökspersonen hårt i huvudet. Det visar sig att så fort man aktiverar hjälmen, så dyker ateistiska tankar upp i testpersonens hjärna.

Forskarnas slutsats blir att ateism helt och hållet är en mänsklig inbillningsprodukt, genererad av elektro-kemiska neurala processer.

Dag Lurspik


God fortsättning på helgen och ett Gott Nytt År!

önskar

Krister R

måndag 15 december 2008

Sanningens Fyr

Den som seglat på de sju haven före GPS:ns tid, har en speciell och djup känsla för fyrar. En känsla som antagligen är svår att förmedla till en landkrabba som aldrig trampat ett gungande däck i full storm. När man i hårt väder och mörker försöker angöra en kust och inte riktigt vet var man är, klappar hjärtat hårt och munnen är torr av nervositet. Man närmar sig försiktigt och hoppas att man skall se angöringsfyren innan man går på något farligt grund. Och så plötsligt, ser man ett svagt ljusblänk vid horisonten. Ibland skyms det av vågtoppar och ibland försvinner det i det piskande regnet. Enligt sjökortet skall den fyr man spanar efter lysa med en viss karaktär (t ex ett dubbelblänk var 20:e sekund), och man försöker med tidtagaruret, till en början förgäves, avgöra om det är rätt fyr man satt kursen mot. Efter många, långa minuter, och efter att man närmat sig fyren alltmer, och den börjar komma upp över horisonten, blir skenet allt tydligare och stadigare, och se det var rätt fyr – den blinkar tryggt med ett dubbelblänk var 20:e sekund. Hjärtat lugnar snabbt ner sig och man vet att man är på rätt väg, in i hamn, utan några farliga grund framför stäven.



Ost om Firth of Tay på Skottlands västkust står fyren Bell Rock. Den stod klar 1811 och är den första fyr som byggts stående mitt ute i havet, på en uppgrundning. Byggandet av fyren var oerhört svårt och krävande, eftersom grundet ligger upp till 4 m under vattnet 20 timmar per dygn. Endast ett par timmar per dygn reser sig klippan över det omgivande havet. Man kunde alltså bara arbeta några timmar per dag och bara under sommarmånaderna. Arbetarna bodde på ett fartyg, som låg till ankars en bit ifrån Bell Rock, och rodde till fyren i små båtar när de skulle arbeta. När höststormarna kom fick arbetet ställas in för vintern. Första sommaren lyckades man bara arbeta 80 timmar. Det måste ha känts tröslöst.

Den man som ledde konstruktionen och bygget var den skotske ingenjören Robert Stevenson (vars barnbarn är den berömde författaren av Skattkammarön, Robert Louis Stevenson). Byggandet av Bell Rock måste betraktas som en av ingenjörsvetenskapens stora bedrifter, speciellt om man tänker på när den byggdes. Ingen trodde att projektet var möjligt att genomföra och Stevenson hade således inte bara naturen, utan också sina egna chefer, mot sig. Vikten av denna fyr kan inte överskattas. Området runt Bell Rock är en veritabel skeppskyrkogård och innan fyren byggdes gick tusentals och åter tusentals sjömän i kvav på de farliga klippor som finns i området. Det fantastiska är att fyren står kvar än idag och fyller sin funktion. Att i snart 200 år ha kunnat stå emot de rytande vågornas väldiga krafter säger en hel del om konstruktionens kvalitet och hur förutseende Stevenson var. Det är en sak att bygga fyrar i Stockholms skärgård och en helt annan sak att bygga fyrar långt ut från kusten i Nordatlanten.

För mig, som gammal sjöman, är en fyr en stark symbol för sanning och rätt. Och trygghet! Fyrens ljus leder oss i den rätta farleden. Att avvika från den belysta sektorn gör att vi går på grund och kanske förliser. På samma sätt som fyrar i hundratals år lett sjöfarare rätt, så har Sanningens Fyr, den Heliga Skrift, lett människor rätt och skyddat dem från moraliskt skeppsbrott och undergång. Precis som att fyrljuset leder oss rätt, oberoende av våra ofullkomliga sinnen, så leder oss Sanningens Fyr rätt när vi, ledda av våra ofullkomliga tanker, frestas att välja fel kurs på livets ocean.

Det råder ingen som helst tvekan om att Sverige och Västvärlden för länge sedan övergett Sanningens Fyr och valt att navigera i helt andra farleder. Farleder som utmärks av falska fyrar, utställda av onda vrakplundrare, där målet är att leda fartygen mot farliga grund och sedan plundra de olyckliga offren. Därför vill jag råda dig som läser detta, navigera inte efter vrakplundrarnas fyrar, hur starkt de än lyser och hur tillförlitliga de än kan verka. Navigera i stället efter Sanningens Fyrljus! Den fyren är lätt att känna igen på sitt speciella sken. Den blinkar med 3 regelbundna, trygga blänk – Fadern, Sonen och den Helige Ande. Ingen som följt denna fyr har någonsin navigerat fel.

fredag 12 december 2008

Sverige – pedofobernas paradis

Jag fortsätter på samma tema som sist. Det känns som att jag inte riktigt sagt allt jag vill säga i sammanhanget. Läsaren får ursäkta att jag upprepar en del från min föregående blogg.

Det torde vara allmänt bekant att Thailand och en del andra länder är paradis för pedofiler. Det tycks som att pedofoberna nu har fått ett eget paradis – Sverige. Pedofob betyder egentligen ”en person som fruktar barn”, men jag använder det i min egen lilla privata betydelse ”en person som hatar barn och som vill göra barnen illa” (ungefär som att homofob kommit att betyda en person som hatar homosexuella vilket också rent språkligt är fel).

Vad menar jag då med att Sverige är ett paradis för pedofober. Jo, i vår dagar ser vi hur respekten för barn, kärleken till barn och önskan att barn skall få så bra liv som möjligt, håller på att nedmonteras. Barn har blivit leksaker för att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov. Man talar om rätten att skaffa barn, ungefär som rätten att ha en hund eller ett akvarium. Men, käre läsare, barn är ingen rättighet!!! Barn är en skyldighet!!! Föräldrarna är till för barnen och inte tvärtom. Adoptivföräldrar är till för de barn som skall adopteras och inte tvärtom!!! Barnen uppgift är inte att fylla ett tomrum i föräldrarnas liv utan föräldrarnas uppgift är att ge barnen, det barnen behöver. Att sedan detta i förlängningen ger en djup tillfresställelse hos föräldrarna är en helt annan historia. Men det primära är att föräldrarna är till för barnen!

Låt mig ge fem exempel på pedofobi:

1. Riksdagen beslutade för några år sedan att homosexuella par skulle få rätt att adoptera barn, trots att samtliga remissinstanser sade nej. Remissinstansernas skäl till att säga nej var att man inte visste hur det påverkar barn att växa upp med två personer av samma kön. Rätten att adoptera gjordes till en rättighetsfråga för vuxna. Varför skulle inte homosexuella få adoptera barn, när heterosexuella får? Huruvida beslutet verkade för barnens bästa försvann totalt i debatten (fler skäl för att homosexuella inte skall få adoptera barn ges här).

2. Abortfrågan är en gammal fråga och där har i någon mån debatten svängt. Det är idag tillåtet att ifrågasätta om det verkligen är bra att det sker så många aborter i Sverige varje år. Trots detta arbetar våra politiker (inkluderande kd:s ledning) heltid på att utöka rätten till abort. FI (Feministiskt Initiativ) har till och med föreslagit att rätten till fri abort skall skrivas in som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna (men vart tog barnets rätt vägen kan man undra?)! Dessutom framställer man aborter som att man gör det för barnens bästa, medan sanningen är att de absolut flesta aborter sker av rent egoistiska motiv (här kan läsaren hitta en längre diskussion om abort).

3. Lesbiska kvinnor har numera, sedan ett par år tillbaka, rätt till artificiell insemination. Barnet har inte rätt att få veta vem pappan är förrän de fyller 18. På så sätt berövar man barnet sin pappa. Det torde vara mycket svårt att undanhålla ett barn det faktum att alla barn har en biologisk pappa. Att få träffa sin pappa (om nu denne skulle vilja träffa barnet, vilket är ytterst osannolikt) först när man fyllt 18, innebär att barnet aldrig kommer att få någon riktig pappa-barn-relation till sin biologiska pappa. I bästa fall kanske det kan bli någon slags kompisrelation. Min övertygelse är att barn behöver en pappa. Att växa upp utan en pappa utgör en gravt psykiskt trauma som barnet kommer att få bära livet ut. Det är inte bara min övertygelse. Många psykologer och läkare och andra som arbetar med barn är av samma åsikt.

4. En ny lag kommer antagligen att antas våren 2009, nämligen rätten för ensamstående kvinnor att få insemination. Samma sak gäller som ovan, dvs barnet får veta vem som är pappa först när barnet fyllt 18 år. Och samma problem uppstår.

5. Samkönade äktenskap framställt som en mänsklig rättighet och alla partier vill i princip införa detta. De barn som hamnar i sådana relationer kommer antingen att vara adopterade eller resultatet av insemination (eller i framtiden klonade). De problem som anförs under punkterna ovan gäller således också här.

Frankrike avvisade nyligen ett förslag om enkönade äktenskap. I motiveringen slår man fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön – detta som ett biologiskt faktum – samt som en förpliktelse för både mamman och pappan. Man konstaterar det uppenbara faktumet att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad.
I den meningen, skriver man i motiveringen, skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer – det blir inte längre monogamt. Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.

Debatten kring samkönade äktenskap har varit synnerligen frånvarande i vårt land, över vilket den politiska korrektheten vilar som ett blytäcke. När en kristen organisation annonserade på tunnelbanan i Stockholm för sin syn på äktenskapet (det var inte det minsta provocerande – bara enkla affischer där det stod, ”Mamma, Pappa, Barn”), ställde den politiska korrekthetens överstepräster omedelbart kravet att annonseringen skulle tas bort. Den politiska korrekthetens representanter (feminister, anarkister, vänsternissar etc), som överhuvudtaget inte kan stava till ordet demokrati, rev snabbt ned reklamen, när SL dröjde med att ta bort den.

--------------------------------------------

En invändning mot det jag skriver ovan, är att tusentals barn redan nu växer upp med en ensam förälder eller två samkönade personer och kanske utan kontakt med pappan, och att ensamma kvinnor dessutom idag kan åka till Danmark och insemineras. I det senare fallet har barnet överhuvudtaget ingen rätt att någonsin får reda på vem pappan är. Och det sant att det är så. Men det är också beklagligt.

Det är inte lätt att vara människa, och ibland uppstår situationer, där barnen kommer i kläm. I en demokrati kan man inte hundraprocentigt hindra människor från att göra fel. Men jag kan inte se att detta skulle vara ett giltigt skäl till att medvetet och avsiktligt legalisera förhållanden och handlingar som inte verkar för barnets bästa, utan som tvärtom skadar barnet. Den utveckling vi ser i vårt land idag, där barnperspektivet lyser med sin frånvaro, och där vuxnas egoism är den enda faktor som räknas, är beklaglig. Jag ser det som ett uttryck för ren ondska!!! Sedan kan man klä det hela i vilka vackra floskler som helst. Bakom den poliska korrekthetens vänligt leende ansikte, ser jag Djävulen själv hånflina.

Vi ser idag hur barn och ungdomar mår sämre än någonsin. Den ena larmrapporten avlöser den andra. Bara häromdagen rapporterades i radio och TV att fylleriet bland mycket unga tonåringar (upp till 14 år) ökat med 15 procent bara på ett år. Det moderna samhället må vara modernt. Det tycks dock inte som att det moderna samhället ger den stora lycka som dess ingenjörer förespeglat oss.