Man talar ibland om sitt livs resa. Resan med stort ”R”. För min del var det när jag, tillsammans med en kvinnlig färdkamrat, 1985-1987 seglade med min segelbåt från Stockholm till Brasilien. Målet var Belém, som ligger en bit in i Amazonfloden. Brasilien var ett jobbigt land på många sätt, men människor var oerhört vänliga. Ibland blev man skogstokig på myndigheter och när man handlade, och samtidigt kunde man inte låta bli att förälska sig i människorna. Jag vet ju att det i Brasilien finns mycket grov brottslighet, men vi råkade aldrig ut för något sådant.
Jag har ett starkt minne från när vi några månader senare hade kommit till Västindien. Vi låg till ankars i Bequia, en av Västindiens mest underbara öar. Jag satt ensam upp på däck i skymningen och lyssnade i min freestyle (på den tiden var det med kassetter) på musik jag spelat in från brasiliansk radio. Kvällarna i Västindien är underbara. Helt perfekt varmt och man sitter i shorts och t-shirt och varken fryser eller svettas. När jag satt där och njöt började jag plötsligt längta tillbaka till Brasilien så att det nästan gjorde ont i hela kroppen. Brasilien är ett mycket speciellt land som lämnar djupa spår i alla som varit där.
Men nu var det Portugal jag skulle skriva om. Jag tycker mycket om det portugisiska språket, som jag anser vara ett av jordens vackraste språk. Att sjunga fado på något annat språk vore otänkbart. Märkligt nog är portugisiskan ett bortglömt språk i Sverige. När jag för några år sedan skulle inhandla ett större portugisiskt lexikon gick jag till LundeQ här i Uppsala, som tidigare var Sveriges största bokhandel (jag vet inte hur det är idag). Hyllan med engelska lexikon var mycket omfattande och de största ordböckerna var som familjebiblar i storlek. Intill hittade jag ungefär lika stora och välsorterade hyllor med franska, tyska och spanska lexikon. Men var fanns den portugisiska avdelningen? Till slut gick jag till informationsdisken och frågade. En kvinna följde med mig och pekade på de portugisiska lexikon man hade. Jag bara gapade. När det gällde de tidigare språken handlade det om flera hyllmeter vardera. Här var det fråga om hylldecimeter (ungefär två decimeter). Engelska, spanska etc hade varsin egen hel bokhylla. Sedan fanns en bokhylla med alla övriga språk, inkluderande portugisiska. Utrymmet för serbokroatiska, farsi och urdu var ungefär lika stort som för portugisiska. Dessutom var de portugisiska lexikon som fanns av storlek reseparlörer ungefär. Norstedt har för övrigt nyligen gett ut en portugisisk-svensk ordbok på 50 000 ord. Det är ju någonting i alla fall. Men för några år sedan var man i stort sett hänvisad till portugisisk-engelska ordböcker. Men även dessa var av storlek mindre på LundeQ. Numera har jag ett rejält portugisiskt-engelskt lexikon inköpt i Lissabon.
Utsikt över Lisbon och Tejofloden. I bakgrunden ser vi "25 April bron". Till vänster på kullen ser vi borgen Castelo de Sao Jorge, där man bl a har utomhuskonserter.”Men är inte det rimligt då?”, kanske någon tänker. Portugal är ju ett litet, obetydligt land. När man berättar för svenskar hur stort språk portugisiskan i själva verket är, blir de ofta chockade. Portugisiskan är jordens sjunde eller åttonde språk i storlek (beroende på hur man räknar). Som andraspråk är det jordens fjärde språk. Portugisiska talas av fler människor än både franska och tyska. Portugisiska ligger på ungefär samma nivå som arabiska. Det är nämligen inte bara i Portugal man talar portugisiska. Brasilien är ett jätteland och där talas portugisiska. Sedan har vi många länder i Afrika (Moçambique, Angola, Guinea etc), flera provinser i Indien (bl a Goa) och några områden i Sydostasien (t ex Macau).
Vad kommer det sig då att portugisiska är så styvmoderligt behandlad i Sverige? Och varför är inte Portugal ett turistland för svenskar? Visst åker en del svenskar dit, men jämfört med hur många som åker till Spanien är det försumbart. Möjligen kan det ha att göra med att Portugal var Västeuropas fattigaste land ända in på 1980-talet och därför aldrig blev något resmål för svenskar. Men nu är det inte så. När man promenerar i Lissabon står bilar tätt, tätt parkerade. Och så nya, fina bilar ser man knappast i Sverige. Det är stora lyxiga Audio av modeller som ens inte finns i vårt land. Det är Mercedes och andra fina bilar. Så mycket tycks ha ändrats.
Apropå bilar — en typisk gatubild från Lissabon.Jag har varit en hel del i Spanien. Och även Italien. Jag känner mig inte lika hemma där som jag gör i Portugal. Spanien har jag tyvärr kommit att ogilla allt mer (i våras bodde jag där i nästan två månader). Spanien är nästan värre än Sverige när det gäller politisk korrekthet. Självklart generaliserar jag när jag säger så. Jag känner många sympatiska spanjorer och har haft mycket trevligt i Spanien, men nu talar jag om hur landet i stort förändrats på senare år. Könsneutrala äktenskap, kryperi för islam etc står på dagordningen, och det i ännu högre grad än i Sverige. Jag läste f ö någonstans att det på spanska födelseattester inte längre står ”Pappa” och ”Mamma” (”Padre” och ”Madre”) utan ”Upphovsperson 1” (”Persona origen 1” eller något liknande) och ”Upphovsperson 2”. Politiskt korrekt så det förslår, eller hur? Jag har inte fått detta bekräftat, så jag gör en reservation för om detta verkligen stämmer (någon läsare kanske vet?). Men den politiska korrektheten är så ofattbart fördummande att det inte skulle förvåna mig ett dugg om det verkligen står så.
Efter tolvslaget på natten sänder man numera råporr på vanliga TV-kanaler i Spanien (hur skulle svenskar reagera om man sände hårdporr på TV1 och TV2 efter midnatt varje dag?). Och detta pågår hela natten. Det känns nästan som att man i Spanien gör allt för att visa att man nu för tiden inte bara är ateister utan också antikristna. Det tycks mig som att de styrande politikerna i Spanien pekar finger åt Gud och gör allt för att bryta mot så många av Tio Guds Bud som möjligt (ungefär som i Sverige med andra ord).
Så Spanien har jag inte mycket till övers för numera. Tyvärr! Men Portugal är en helt annan sak. Där finns en finstämd vänlighet. Allt känns gammaldags på ett positivt sätt. Det känns lite grand som att flyttas 50 år bakåt i tiden när man åker dit. Det är som att man hittar tillbaka till sig själv. Konsumtionssamhällets rytm har en förmåga göra oss omänskliga. Den långsammare rytm man kan uppleva i Portugal känns befriande.
Den mest berömda av alla fadistor (fadosångerskor), Amalia Rodriguez, fick en gång frågan varför den sentimentala fadon uppstod just i Portugal. "Tja", sade hon, "på ena sidan hade vi spanjorerna med sina svärd och på den andra sidan hade vi det skrämmande havet som tog så många av våra mäns och pojkars liv." Fadons stora betydelse i Portugal visas av att när Amalia Rodriguez dog så deklarerades tre dagars landssorg!
Jag upplever mycket större gemenskap med Portugal än med Spanien, för att inte tala om den politiska korrekthetens Mecka, Sverige. Det känns som att man i Portugal fortfarande tror på hederlighet, ärlighet, rättfärdighet och sanning. I ett politiskt korrekt samhälle som Sverige blir dessa begrepp tomma på innehåll. För en politiskt korrekt person betyder sanning och räddfärdighet, förlåt jag menar rättfärdighet, helt enkelt det som är politiskt korrekt. I Portugal vågar man till och med sjunga sin egen nationalsång i skolan (jag undrar om någon någonsin sjunger "Du gamla du fria..." i svenska skolan nu för tiden — skulle knappast tro det).
Portugal var en diktatur fram till 1974, när diktaturen föll i en oblodig revolution, som kallas "Nejlikornas revolution". Inga blodsorgier eller massakrer eller hämndaktioner förekom. Inte ett enda dödsoffer krävdes såvitt jag känner till. Efter revolutionen experimenterade man lite grand med kommunism, men fann att det inte fungerade och skapade i stället ett liberalt samhälle. Kanske säger det något om det portugisiska folkets kynne. Det är kanske därför Portugal är ett land som står mitt hjärta nära.
Jag läste nyligen i ett gammalt nummer av Wings (en numera nedlagd flygtidning) en intressant historia som handlade om det arabiska anfallet mot Israel 1973 (under judarnas heligaste högtid Yom Kippur). Israel togs på sängen och det israeliska försvaret hotade att kollapsa. Araberna hade fått Sovjets senaste luftvärnsrobotar och mängder av israeliska plan sköts ned till en början. Israel behövde snabbt nya flygplan och stora mängder bomber etc. Eftersom Sovjet öppet hjälpte arabsidan beslöt sig USA för att ge Israel allt vad de behövde. Då behoven var akuta fanns bara ett alternativ – att flyga ut materielen. Problemet var att det största amerikanska transportplanet, C-5 Galaxy, inte hade tillräcklig räckvidd för att flyga ända från USA till Israel non-stop. Och Galaxy var ännu inte godkänd för lufttankning. Alltså återstod att mellanlanda någonstans för att tanka. Både Spanien och Italien vägrade landningstillstånd för flygplan med last till Israel, något som inte direkt ökat min sympati för dessa länder. Som författaren till artikeln, själv Galaxypilot, skriver, ”… hade det inte varit för Portugal, som gav oss landningstillstånd på Lages [Azorerna] hade utgången av kriget kunna bli väldigt annorlunda.” Så Portugal kanske räddade Israel 1973. Tack Portugal! Det skall jag aldrig glömma. Kanske därför jag känner mig så naturligt hemma i Portugal. Precis som jag börjar känna mig alltmer främmande för Sverige och svenskar. Som tur är finns det fortfarande tillräckligt många trevliga svenskar för att jag skall kunna bo kvar här ännu en tid.
