torsdag 9 augusti 2012

Sverige – en skuta utan kompass och sjökort

Häromdagen, när jag slog upp en bok som låg på mitt nattduksbord, fann jag däri ett tidningsurklipp som jag använt som bokmärke. Det var en ledare, hämtad från Expressen den 29/9 2011, och som handlade om Annie Lööfs installationstal som Centerledare. Rubriken var ”Annie Lööf, vilse i flosklernas land” (apropå tidigare blogg – jämför f ö med Aftonbladets rubrik när man skrev om samma Lööf-tal, ”En orgie i floskler”). Artikeln var författad av Ann-Charlotte Marteus, så man kan knappast anklaga författaren för att vara en kvinnohatande surgubbe. Låt mig klippa några avsnitt ur Marteus ledare:
Hur skall man förklara den floskulösa tomhet som präglade Centerledaren Annie Lööfs linjetal?
”Allt är möjligt!” tjoar hon. Sverige behöver ”en visionär färdplan och genuina värderingar.” I motsats till [vadå] – oäkta värderingar? Centerns politik ska ha ”en tydlig adressat: Framtiden.” Och: ”Ersätt Jante med Kunna själv!”
Ibland kan folk inte själva, påpekar hon [dvs Lööf]. De tillhör Våra Svagaste. Dem skall Centern ta hand om. Men, hurra, Annie har mött Anna och Niklas. De har haft det svårt, men de ”reser sig”, ”tar revansch”, är ”oemotståndligt stolta”. Slutet gott allting gott! Annie har dock hjärtat på rätta stället: ”Jag tänker på den växande gruppen hemlösa.” Hon har inget politiskt att säga om dem. Men hon tänker på dem. Kanon.
Det borde vara utsläppsskatt på sådant skitsnack. Centerledarens tal dignar av tomma klichéer, dånar av brist på politisk konkretion. Hon förefaller oförmögen att säga någonting genuint om samhället. Det är som om verkliga människor med verkliga, knökiga liv är något hon betraktar från ett väsentligt avstånd.
Marteus frågar sig om Lööf är korkad, men svarar ”knappast” på denna fråga. Men om hon inte är korkad, hur kan hon då häva ur sig sådana tirader av tomma floskler? Marteus hänvisar till en kommande bok, Kurvans kraft, av Gunnar Wetterberg (Weylers förlag) och skriver:
På 70-talet exploderade partiorganisationerna. Alltmer partifolk kunde få jobb inom politiken. Även ungt folk – den politiska broilern var född. Hon som aldrig haft ett vanligt jobb. Nu dominerar broilerna. Och, skriver Wetterberg, ”politiker utan annan erfarenhet än politik har helt enkelt svårare att begripa och ifrågasätta sin omvärld än sina föregångare”. Om man inte begriper sin omvärld är det svårt, både att identifiera och att hitta bra lösningar på samhällsproblemen. Och om Annie Lööfs linjetal är ett symptom på en kronisk samtidssjuka – hon personligen kan förstås visa sig ha mer substans än man nu kan ana [hittills finns dock inga tecken på detta, snarare tvärtom] – vad får det för konsekvenser? Om politikers idéer tar slut, vem levererar idéerna åt dem? Starka särintressen? Vem värnar allmänintresset, vem ser helheten?
Problemet är således inte begränsat till Annie Lööf, även om hon, som sagt, fört den politiska korrekthetens ”floskulösa” språkbruk till nya och oanade höjder. Jag tror det ligger oerhört mycket i Wetterbergs analys. De flesta av dagens yrkespolitiker verkar lida av samma sjuka som Annie Lööf. Idag tycks djupa och insiktsfulla, ideologiska och övergripande diskussioner om vårt lands tillstånd och framtid ha ersatts av politiskt korrekta klyschor, sentimentala anekdoter och intetsägande påståenden.

Att t ex totalförbjuda varje diskussion när det gäller en sådan avgörande ödesfråga för Sveriges framtid, som vad det kommer att innebära att ha en muslimsk majoritet inom 50 år (vilket många demografer förutspår), bestående av människor med somalisk, afghansk, irakisk etc bakgrund, medan man samtidigt diskuterar om homosexuella män skall få lämna blod eller om det är kränkande att invandrare inte får betald semester från sina SFI-studier under sommaren, är att sila mygg och svälja kameler. Vår invandringspolitik idag kommer att påverka vårt lands framtid mycket mer dramatiskt än något av de politiska beslut som diskuteras så ingående i Riksdag och Regering. Den dagen vi har en muslimsk majoritet kommer Lööfs "Våra Svagaste" inte längre att ha någon som för deras talan (det är bara att titta hur det ser ut i muslimska länder när det gäller välfärd). Det är ungefär som i Strindbergs Röda Rummet, där man på Ämbetsverket för utbetalande av ämbetsmännens löner har långa diskussioner om i vilken ända blyertspennorna skall vässas. Samtidigt som man klubbar igenom avgörande beslut utan någon som helst diskussion.

Reinfeldt och Borg må ha många praktiska idéer om hur samhällets ekonomi skall skötas. En del av deras tankar är säkert korrekta. Men utan en övergripande analys och djup förståelse av helheten är man inte på väg någonstans. Att t ex mer eller mindre lägga ner Sveriges försvar är knappast något som en insiktsfull eller erfaren politiker skulle göra. Däremot är det något man förväntar sig av politiska broilers, som kortsiktigt och ansvarslöst försöker köpa röster genom att ta från försvaret och sedan muta medborgarna med jobbskatteavdrag etc. Erfarenheten lär oss att ett land alltid har en armé – antingen sin egen armé eller någon annans armé. Det kommer att bli ett dyrt uppvaknande för vårt land.

En djup insikt i den totala verklighetens alla komplexiteter får man inte på partiernas ungdomsläger eller på partikontoret. Den kommer av livserfarenhet och att man är en god iakttagare. Och att man är allmänbildad (och inte bara läser den just nu mest populära deckaren). Och att man dessutom har en viss personlighetstyp. Vishet kommer med ålder och det är betecknande hur unga många av dagens toppolitiker är. Att tro att en 30-åring förstår lika mycket av världen och människans natur som en 60-åring, är att bedra sig själv. I matematik gör man ofta sina främsta insatser i unga år, eftersom den logiskt analytiska förmågan och även koncentrationsförmågan är på topp då (matematik kräver en oerhörd koncentration, vilket också kräver fysisk styrka – när Einstein var klar med allmänna relativitetsteorin var han nästan döende av utmattning). Men att förstå verkligheten med allt vad som ryms däri, är inte ett satslogiskt problem. Det innefattar så mycket mer, som inte kan mätas i IQ eller Högskoleprov eller gymnasiebetyg.

Inom områden som filosofi och samhällsanalys och liknande, dvs ämnen som studerar hela verkligheten, inkluderande människan själv, och inte bara små isolerade delar av den, presterar man ofta mest och bäst när man är lite äldre. Man brukar ibland säga, att även om man gör de stora naturvetenskapliga upptäckterna när man är ung, så är det inte förrän i 60-årsåldern som man verkligen förstår hela innebörden av det man upptäckt. Många framstående teoretiska fysiker skriver böcker om vetenskapens filosofi när de blir äldre. Inom detta ämne sätter man in vetenskapen i ett större sammanhang och låter den bli en del av helheten.

Det vore ju konstigt om man inte begrep mer när man är 60 än när man är 30. Någonting måste man väl rimligen ha lärt sig mellan 30 och 60. Det vore oerhört förvånande om 30-åringar förstod mer av världen än 60-åringar. Självklart anser en 30 åring att han/hon förstår allt. Men det anser en 15-åring också (och då ler 30-åringarna lite överlägset). Det intressanta är att en normal 60-åring erkänner att man inte förstår speciellt mycket. Och ödmjukhet är vishetens begynnelse. Ideologi tillämpad av unga människor blir ofta fyrkantig, eftersom de inte ser några nyanser, och detta leder nästan alltid till förtryck av andra åsikter och tankar (antingen i form av diktatur eller att politisk korrekthet tystar all diskussion). En god ideologi, i kombination med ödmjukhet och självkritik, kan i bästa fall skapa något som är gott. Den ödmjukheten kommer oftast med åren.

Som jag skrivit tidigare så tycks skutan Sverige driva omkring på Verklighetens Hav (för att travestera KD:s partiledare som ofta talar om verklighetens folk) utan någon destination. Både sjökort (en sann verklighetsbeskrivning) och kompass (analys och ideologi) tycks saknas i navigationsutrustningen. Den politiska korrektheten fungerar som en kompass, där man tagit bort magneten. En sådan kompass pekar alltid framåt och bekräftar ständigt att man är på rätt kurs, oavsett hur man styr, och även om man är på väg mot sin egen undergång. En rorsman som styr efter en sådan kompass är ekvivalent med ingen rorsman alls, eller kanske till och med sämre än ingen rorsman alls. Med en sådan rorsman gör man fart framåt mot undergången. Utan rorsman skulle vi kanske bara irra omkring utan att komma någon vart. Det senare vore förmodligen bättre.

I en samhälle där politikerna saknar verkliga visioner (inte ens KD, som åtminstone från början var ett kristet parti, har idag någon egentlig vision) blir man offer för, som Marteus skriver, ”starka särintressen”. Det är säkert därför som Godhetskören (de intellektuella psykopaterna) fått så stort inflytande, trots att de utgör en begränsad minoritet av svenska folket. RFSL, Humanisterna, rödvinsvänstern, palestinagrupperna etc har genom lobbyverksamhet lyckats skaffa sig ett inflytande som inte på något sätt står i proportion till deras numerär. Den politiska korrektheten är det instrument som denna lilla skara av manipulerare spelar på. Det hela underlättas av att våra media är infiltrerade av intellektuella psykopater, som hotar eventuella dissidenter med massmediadrevet (som mycket väl kan förstöra en människas professionella framtid). Genom att koppla grupptryck till anspråk på nästan oändlig godhet och genom demonisering av alla som inte rättar in sig i ledet, uppnår dessa psykopater nästan total kontroll över vårt land.

Även våra toppolitiker tycks vara livrädda för de grupper som driver sina särintressen. Det är kanske därför man sviker den vanlige Svensson (villa, vovve och Volvo) och prioriterar RFSL:s och invandrarnas m fl intressen. Man tycks inte längre ha Sveriges bästa för ögonen utan drivs till stora delar av rädsla för att stöta sig med de olika minoriteter som finns i vårt land.

Detta åsiktsförtryck skulle inte fungera om politikerna verkligen visste vad de ville och verkligen trodde på någonting (som t ex Socialdemokraterna på 1950-talet). Om politiker och de intellektuella hade en vision, som byggde på skarp analys av samhälle och vetenskap och andra relevanta faktorer, så skulle inte den politiska korrektheten kunna lamslå ett helt land, som den nästan gör idag. Det finns ju trots allt en sanning. Men i den politiskt korrekta världen spelar sanningen föga roll.

Jag såg förresten att Annie Lööf nu råkat i blåsväder. För någon vecka sedan avslöjades ju att Tillväxtverkets (vilket namn) personal levt loppan på skattebetalarnas bekostnad. Detta verk lyder under Annie Lööf. Man hade där haft fester för miljontals kronor med all tänkbar lyx. Nu har verkets generaldirektör fått sparken med anledning av denna skandal, men kommer att få behålla sin lön (91 000 kr/mån) i tre år till. Detta i enlighet med hennes avtal. När detta avtal ifrågasatts av media, blev svaret att man måste ha sådana avtal för att få kompetent personal på chefsposter. Jag kan inte tro att det är korrekt. Att en hyfsad lön är nödvändig för att locka kompetent personal kan jag förstå och acceptera. Men varför skall en person, som får sparken (som alltså inte skött sitt jobb), belönas med att få 91 000 kr/mån i tre års tid (nu kommer man förvisso att utnyttja hennes tjänster på andra sätt inom statsförvaltningen, men ändå)? Det är ju direkt orättfärdigt och dessutom orättvist mot de chefer som inte gör bort sig.

Om man nu begår så grova fel att man får sparken, varför skall man då få behålla sin saftiga lön i 3 år till? En vanlig arbetare, som får sparken, får knappast behålla sin lön i 3 år. Nej, det är nog så att vi helt enkelt har fått en elit, som håller varandra om ryggen och som ser till att vad man än gör så tas man om hand av de andra medlemmarna i eliten (ungefär som att onda diktatorer som störtas alltid får en fristad hos någon annan diktator – det kan ju vara den senares tur att söka fristad någon annan gång).

Aftonbladet har nu begärt ut handlingar kring Näringsdepartementets (dvs Lööfs eget departement) internrepresentation. Då blev det stressigt värre där. Nu granskas plötsligt Lööf personligen. Och i och med att hon framställt sig själv som så genomgod, är hon extra sårbar. Det är alltid roligt att se en sådan människa falla, tycker alla. Aftonbladet skriver:
När Aftonbladet begärde ut handlingar kring näringsdepartementets internrepresentation fick Annie Lööf och hennes stab bråttom att städa upp efter sig.

I all hast gjordes löneavdrag för sprit och Centerpartiet tog över en omstridd krognota – som skattebetalarna först hade betalat.
– Det har skett på felaktigt sätt. Den skulle ha gått direkt till Centerpartiet, säger statssekreterare Håkan Ekengren.
Det tycks som att Godhetsmästare Lööfs gloria halkat aningen snett. Hon har alltså låtit skattebetalarna stå för notan (21 506 kr) till hennes sommarfest när Centern skulle betalat för festen. Man har dessutom hittat ytterligare krognotor, som skattebetalarna fått stå för. Aftonbladet skriver i en annan artikel:
Julsprit för 20 000 kr.
Den 19 december hade hon julmiddag med 20 av sina kolleger från näringsdepartementet på Villa Bonnier. Sällskapet drack sprit, fördrink och 14 flaskor vin. Notan på 19 385 kronor skickades till skattebetalarna. Först nu, efter att Aftonbladet har begärt ut alla handlingar, har Lööfs statssekreterare Håkan Ekengren begärt löneavdrag för spriten [här skulle således deltagarna själva betalat spriten och inte Centerpartiet och ännu mindre skattebetalarna].
Det är ganska intressant. Ett sjukvårdsbiträde (med en lön på runt 20 000 kr/mån) som skall ha en sommarfest får stå för detta själv. Ja till och med många personalfester betalas av deltagarna själva, eftersom t ex landstingen inte längre bryr sig om (eller har råd att bry sig om med tanke på alla besparingar) sin personal (utom de högsta cheferna förstås som har alla tänkbara förmåner). Men Annie Lööf, den godaste av goda, låter svenska folket betala notorna, trots att hon själv tjänar 126 400 kr/mån (siffran gäller 13/11 2011), medan de som borde betalat den sistnämnda notan är deltagarna själva. Tjänar man 126 400 kr/mån borde man dessutom ha råd att bjuda sina medarbetare på krogen för egna pengar.

I dagens (9/8 2012) Aftonbladet berättar man mer om turerna kring Lööfs krognotor och hur Alliansen nu försöker rädda hennes goda rykte. Man avslutar artikeln med ”Vi hade hellre beskrivit en beslutsam näringspolitik (från Lööfs sida) för fler jobb i Sverige (än hennes krognotor).” Även Lena Melin har hakat på och skriver i sin krönika:
Aktiviteten på Annie Lööfs näringsdepartement sedan Aftonbladet begärt ut handlingar om internrepresentationen är humor. Allra roligast är tillförordnade expeditionschefen som säger att de skulle ha upptäckt felen i alla fall.
Tror man på det? Knappast.
Annie Lööf håller tydligen på att snabbt ta sig ner från toppen av Godhetens Mount Everest. Det liknar nästan fritt fall. Men skulle det gå riktigt illa har ju alltid sin fallskärm.

Jag tycker lite synd om Annie Lööf. Hon är säkert snäll och vill väl och nu har hon hamnat i en situation hon aldrig hade kunnat drömma om. Speciellt inte med tanke på allt vackert som hon har sagt. Jag har inget emot henne personligen, och att jag skriver om henne är för att hon är ett sådant bra exempel på vår tids politiker. Hoppas hon överlever det eventuellt kommande massmediedrevet (som jag inte hyser någon större sympati för – de flesta journalister är mycket värre än den verklighet de beskriver, med tanke på hur de förvanskar verkligheten utifrån sina ideologiska och politiska preferenser).

När man ser den girighet som genomsyrar så många politiker och företagsledare så mår man illa. Jag är verkligen inte marxist. Men ibland är det inte utan att man håller med dem, när de talar om den vidriga kapitalismen. Som kristen är det svårt att vara marxist, eftersom marxismen är en ateistisk ideologi. Många kristna tycks därför tro att kapitalismen är en del av det goda (min fiendes fiende är min vän). Så är inte fallet. Kapitalism utan ansvar och moral blir bara ett uttryck för människans egoism och urartar till ren girighet. Egoismen är den allvarligaste av alla synder, eftersom den utgör grunden för det onda.

Vi ser tydligt hur ett samhälle utan en absolut moral urartar. Utan en absolut moral reduceras rätt och fel till majoritetens åsikter, eller oftare till vad de intellektuella psykopaterna lyckas manipulera majoriteten till att tycka. Absolut moral kan endast fås från en källa som inte är en del av den verklighet den skall styra. Ett system kan inte uttala sig om sig självt. Det blir bara självbekräftelse. Kompassen utan magnet, som alltid pekar framåt. Det enda som kan ge en absolut moral, enligt min mening, är en övernaturlig, personlig Gud som inte är en del av vårt universum! Min tro är att det bara finns en enda sådan Gud – den Gud som uppenbaras i Bibeln.

Ovan ser vi skillnaden mellan människor som själva gör anspråk på att vara goda och de som verkligen är goda. De förstnämnda vill gärna visa hur goda de är genom att säga de rätta sakerna utan att det händer så mycket mer. Den som verkligen är god, hinner inte prata. Han eller hon har fullt upp med att tvätta sår hos spetälska eller ta hand om uteliggare. Politik är alltför ofta prat och skrivbordsdrömmar. Kärlek är sanning och handling.
Ett litet aktuellt tillägg: På Aftonbladets hemsida var under kvällen 9/8 "Dagens fråga":
Annie Lööf mörkar egna notor och SSU misstänks för bidragsfusk. Litar du på svenska politiker?
Totala antalet röstande var strax före midnatt 35 289. 5,95% svarade ja på frågan och 94,05% svarade nej! Även om det inte är en vetenskaplig undersökning säger väl resultatet något i alla fall. Resultatet av omröstningen är ett svidande misstroendevotum mot den politiska klassen. Vem litar på människor som saknar moral och som dessutom i första hand inte leds av en inre övertygelse och vision och mod att stå upp för sina åsikter, utan drivs av politisk korrekthet och rädsla för vad andra skall tycka om ens åsikter. Och som dessutom har föga kontakt med den verklighet de flesta människor tvingas leva i. Sådana människor förändrar inte världen till det bättre. De är bara passiva åskådare som utnyttjar sin ställning för att berika sig själva.